Svar från BUL och SFIF om påstådd doping för länge sen

I gårdagens inlägg skrev jag om att Kenth Andersson sagt till mig att idrottsutövare han hjälpte för 20-30 år sen i den norska klubben BUL använde doping. Kenth berättade också för mig hur svenska kastare gömde sig på ett förläger i Japan när dopingkontrollanter kom dit. Jag tror att det Kenth sa var sant och därför skrev jag om det. Igår bad jag BUL och SFIF om kommentarer och fick omgående svar.

Vem i hela London kan man lita på? – brev till Amine Laalou

Texten skrevs precis när OS i London börjat, därför upplevs särskilt inledningen, men även andra avsnitt som otidsenliga. 

Jag låter texten stå, så som jag skrev den. En text är ett konstverk, en tavla. Det präglas av sinnesstämningen där och då. När jag skrev var jag besviken, ledsen över ett nytt marockanskt dopingfall, men också upprymd för jag kände det som att jag löste upp knutar i dopingproblematiken. Ja, jag kom på varför man dopar sig, och därmed hur man kan komma tillrätta med dopingen. Så kändes det när jag skrev, men när jag idag läser om texten blir jag besviken på nytt. Märker att jag inte löste upp någon knut utan snarare vred åt. Men jag låter det stå som jag skrev då. 

Den är skriven i solnedgång och soluppgång. Med tankarna på de befriande OS-lekarna. Mitt på dagen och i drömmen. Den är lång men långt ifrån en slutpunkt. Tvärtom, det är bara början.

Baron och Lorentzon är giriga - varför?

Jag tror inte giriga chefer är bra. Bengt Baron från Finspång och Martin Lorentzon från Borås är exempel på två giriga chefer.

Gratis reklam för min nya telefon Doro PhoneEasy 615

Jag har av princip varit avhållsam med reklam här. Det hade gått att dra in en del kosing, men oberoendet försvinner resonerar jag. Nu är jag kanske lite hård, för det hade väl inte hindrat mig i min skrivargärning om jag haft Audi, Apple och Statoil som sponsorer? De har frågat mig, men jag tackade nej. Som sagt, kanske ett onödigt snävt tankesätt...?

Edsberger om att Wettergren inte vill låta sig intervjuas av Wallerstein: "Jag tycker det är vår skyldighet att ställa upp i intervjuer"

Johan Wettergren är sen flera år tillbaka med i svenska friidrottsförbundets ledningsgrupp för (främst kvinnlig) medel- och långdistanslöpning. Jag har träffat honom otaliga gånger på läger och tävlingar i och utanför landslagets regi (Vi har 102 gemensamma Facebookvänner). När han nyligen fick ett fint jobb på Göteborgs friidrottsförbund - titeln är "Sportchef & Elit Göteborg" - tänkte jag att det hade varit kul att intervjua Johan. 

Vad är en bra sportintervju? Och varför ställs så få kritiska frågor inom sportjournalistiken?

En journalist på Lokaltidningen i Lund, Anders Sandström, gjorde den kanske bästa intervjun, eller den jag är mest nöjd med, för några år sen. Anders lärde mig något. Rubriken löd - "Johan löper hellre än döper" - och den syftade förstås på att både min far och min bror döpte och döper i sina yrkesroller.

Pillan och sminket - en grensling

När jag var 13 år åkte jag skidor i Sälen, på Kläppens skidanläggning där fallhöjden var hisnande 300 meter. Rullstensåsen bakom prästgården i Vankiva hade ju bara strax över 15 meter. I efterhand har jag tänkt att det var lite märkligt att mina föräldrar fick oss barn att åka utför. Visst är det superkul, men utförsåkning är dyrt och mamma var oavlönad hemmafru under mina första tolv levnadsår, innan hon återgick till läraryrket. Några skatter fanns inte gömda i trädgården. 

Kul med kapten Karin

Svenska friidrottsförbundet har valt en bra förbundskapten i Karin Torneklint. Det är min mening. Nu råkar det visserligen vara så att uppdraget som förbundskapten i friidrott är ett omöjligt uppdrag (Andersson). 

Inne-EM tvättar grönt

Long way back var inomhus-EM i Göteborg ett mål för mig, kanske, kanske skulle jag hålla på till 2013. Som tur var blev det inte så. Nu ser jag mycket fram emot tävlingarna nästa helg. Stort med ett internationellt friidrottsmästerskap på svenska. 

Språkets mening

Hela tiden. Alltid använder vi språket. 

När vi talar givetvis, men också när vi tänker och när vi drömmer. När vi berättar vem vi är, gör vi det med hjälp av språket. Visst är du elementarpartiklar, som tillsammans bildar ett djur, men du blir någon först när någon - du själv eller någon annan - tänkt på dig.